Ridom, ridom, ridom över sanden.
Solen sjunker bortom Arnafel.
Mörkret breder skuggor över sanden,
spöken kommer fram när der blir kväll.
Herren lede gångar’n min,
ännu är det långt till gård och grind.
Räver tjuter, tjuter bakom kullen.
Fåren flyr i fruktan för han klo.
Men vem ropar, ropar utur mullen?
Bergakungen stiger ur sitt bo.
Fredlös han i lönndom går,
jagar liksom räven vilsna får.
Älvadrottningen dansar över sanden.
Rid, ja rid, om livet är dig kärt.
Fly den fagra älvadrottningen handen,
ryttarns själ till fånge hon begär.
Bästa häst jag offra vill,
om jag hinner fram till Kiðagil.